Vi har kommit till en tid då och det börjar kännas (eller snarare tänkas) att det är dags att sluta amma. Våran amnings saga är en fin saga, (med lite skakig början) men har sedan varit en jätte mysig stund för både mig och Noah. Noah som inte velat ha napp, gosse filt, djur eller något annat för den delen, vägrat ta flaska och är inte så jätte förtjust att äta mat har älskat att amma, det har varit både trygghet, tröst och gott i gott gott. Jag har aldrig känt att jag tycker att han har tagit över mina bröst eller mitt liv med amningen. I England är det ganska ovanligt att amma, särskilt under en längre tid, och offentlig amning är ännu ovanligare (känner många mammor som går in på toaletten när dom ammar) så känner att det har varit ett bra val att öppet visa att det är ok att amma och jag har fått många positiva kommentarer av folk på gatan.
Och det är svårt att säga att någon av oss är helt redo att sluta amma, men samtidigt vet jag inte om vi någonsin kommer att bli det, och jag känner att Noah kommer att klara det bra. Måste erkänna att jag känner lite påtryckningar från omvärlden, och framför allt från Martin (som ju trots allt är Noahs pappa och har rätt till att ha en röst i det här) om att det är dags, många ord om att Noah börjar bli ett barn och ingen bäbis längre. Jag är alltså övertygad och på så sätt redo, tror att det kan bli bra och vet att det inte egentligen är något slut utan bara en annan fortsättning på samma resa, där vi ger Noah trygghet och försöker möta hans behov på bästa sätt och ger en massa massa närhet.
Det har varit en längre tid, som vi sakta har minskat amningen. Nattamningen fick ett abrupt slut som Noah tolererade så mycket bättre än jag hade trott, bestämde mig en dag och så slutade jag punkt (Noah var cirka 10 månader) anledningen var att han vaknade mest hela tiden och ville amma hela natten lång, vilket ledde till att vi alla var alldeles för trötta. Den senaste veckan har vi bara ammat innan läggdags och det har funkat jätte bra, Noah har kanske varit lite mer ledsen dagstid, men samtidigt är det tandsprickning på gång, så det kan bero lika mycket på det.
Amningen har varit en del av att jag inte har lämnat Noah så mycket och även om det inte har känts som en uppoffring, så känner att jag är redo att hitta lite mer tid till mig där jag kan lämna Noah med sin pappa eller farmor.
Utmaning för Noah kommer bli att vi måste hitta ett annat sätt till tröst och mys, han är en mycket aktiv liten krabat som i amningen kunnat hitta lugn och ro. Känner att eftersom dagis börjar närma sig (om vi nu hittar ett) så tror jag att det är bra att han inte förlitar sig på amning som hjälpmedel i svåra situationer.
Så som sagt jag har mina argument och är övertygad att det är rätt tid för oss nu, men vill ändå säga att hur tydligt det känns att amma ”äldre” barn inte riktigt tillhör normen. Till och med min pappa säger lite i förbi farten att det är dags för Noah att sluta amma, mest så där för att. Kände ofta att jag fick ursäkta mitt val att amma så länge som jag gjorde (och då är Noah bara ett år) och att många hinta att jag hade behov av att hålla Noah så beroende av mig som möjligt, och att det var för min skull jag fortsatte amma. Noah är och kommer under en längre tid att vara beroende av mig och det är inget fel i det eller har något med amning att göra.
Ja visst, jag har tyckt att det är jätte mysigt att amma och det har säkert lett till att Noah också har tyckt att det är jätte mysigt. Det känns lite känslosamt att vi nu har ammat sista gången i Noahs liv. Men nu fortsätter vårat äventyr i nya banor.
