Noah har börjat dagis… jag tyckte att jag hade förberett mig mentalt, men det visade sig vara fel. Så länge som jag vet att han är glad, så tycker jag att det är jätte kul, njuter av lite egen tid (som mest går åt att städa huset), men eftersom jag ringer lie då och då så vet jag att han har sina upp och ner (svengelska tillåtet här på egna världar) som han även har hemma, men oj vad svårt det känns att inte vara där och hjälpa honom igenom dom.
De senaste dagarna har han gråtit när jag lämnat, och jag vet att han slutar strax efter att jag gått, men aj aj vad det gör ont någonstans i hjort trakten. När jag sitter i bilen utanför och gråter tänker jag att det är nu jag borde lära mig något om livet. Tankarna går såklart åt tankarna om detta är rätt, vems behov är det som styr och hur kommer detta att påverka Noah? Våran relation? Kommer hem och googlar när det är rätt tid att lämna barn på dagis, möts av blandade åsikter, kommentarer som ”man skaffar inte barn för att lämna bort dem”, ”små barn har inga egna behov av dagis, det dom behöver är att knyta an till en person” sticker ut och hamnar någonstans i samvetes regionen. Det finns även andra åsikter, om att barn mår bra av att ha ett socialt nätvärk utan föräldrar och att innan barn är 1 ½ så är det lättare för dom att skolas in. Jag känner hur jag knappt vågar tänka för långt i banorna och hindrar mig själv att gräva djupt i känslor och tankar och teorier och åsikter etc, så står liksom lite still och trampar i att jag bara tycker att det är jobbigt och gråter i bilen.
Noah är 15 månader och ska gå halv tid på dagis, jag ska börja jobba. I England får man (om man har tur) ett års mamma ledigt och jag har lyckats dra ut det med att använda min semester. Pappor får inget ledigt (dumt, arg, men bara att gilla läget). Dagis är jätte dyrt, så i stort sett jobbar jag för att betala Noahs dagis. Så valet är egentligen inte ekonomiskt. Jag har alltid sagt att jag ska fortsätta jobba, känner att det skulle vara väldigt svårt för mig att vara en hemma mamma, som att jag skulle svika någon feministiskt ideal som jag håller högt, nästan lite undermedvetet. Vet många svenska mammor här som kämpar med samma känsla. Så systemet har fångat in mig i en kvinno fälla, jag har valt ett jobb (typiskt kvinnligt jobb) där jag inte tjänar så bra, dagis är så dyrt att jag inte tjänar på att arbeta. Som sagt jag har trots det valt att fortsätta jobba, om än halv tid, men igen känner att jag borde våga grotta in mig mer i mina tankar, känslor där min identitet är så starkt sammankopplat med mitt jobb, min självständighet (även om det bara är en upplevd sådan).
Dels så har vi alltid tänkt att det är bra för Noah att gå på dagis, och få lite av den strukturen, igen typsikt svenskt, alla barn går på dagis, det är bra. Och jag tror att Noah kommer att tycka att det är jätte kul, men han skulle ha jätte kul med mig också. Känner också att många idéer jag hade innan jag fick barn (då jag bestämde att jag skulle gå tillbaka till jobbet) har ändrats mycket, och det sätt jag valt att vara förälder har varit väldigt fokuserat på närhet och Noah har vant sig vid att mamma finns där att erbjuda trygghet och närhet när saker känns svårt. Nu ändras detta fort och han måste hitta nya personer att få denna närhet från och jag antar att det är en del av att växa upp, men orolig att jag introducerar detta för tidigt.
Många frågor och tankar som får hänga tomt och vänta på svar… väldigt osammanhängande resonemang, men det är så mina tankar går just nu. Tror att det kommer bli bra, men tycker att man måste få våga yttra farhågor och oro.
