söndag 26 februari 2012

En Kärleks förklaring till London.

Jag har en stor kärlek till min stad, och ja, jag vill kalla det Min stad fast jag bara bott här i 9 år, för det är staden jag har valt. Men en kärleksförklaring till London blir som den till ett förhållande där man älskar passionerat men där bergodal banorna går upp och ner fortare än man hänger med, det finns många men, dock inga om, det bara är, kärleken stor emot alla svårigheter. Det är ett förhållande som om man vågar satsa kan erbjuda allt, utmaningen, spänningen, tryggheten och en känsla av att höra hemma.

Mitt London finns både i vardagen men också i närheten till storstaden som myllrar och jäktar och erbjuder. Jag älskar vyerna, Big ben, London eye, ”the city” men också små gator av charm som i Hampstead, men mest blandning av gammat, nytt, slitet, lyxigt som går att hitta nästan över allt. Jag tror att jag vill kalla London levande, det liksom händer alltid något och man får en känsla av att livet pågår just här, det är inte alltid ett lätt liv (ett av de många men) men det pågår och folk kämpar och vill.

I mitt vardags London, som nu ofta är ute i förorten är det just där jag träffar människorna bakom London, en av sakerna som gör att London känns så mycket mitt, är att det är så lätt att passa in, jag kommer inte här ifrån, men vi är många som inte gör det. 30% av Londons befolkning är utlands födda. I detta finns självklart svårigheter, folk litar inte alltid på sina grannar, men möten händer och bygger nytt. Visst finns det här fördomar och rasism, men samtidigt finns närheten till att få uppleva, lära känna andra tankar, idéer, värderingar och för att ge en klische smaka på världens mat. När man bygger sina vänskaper med London som bakgrund är det inte lika enkelt att döma efter stil, klass, och värderingar, man måste liksom skala sig lite naknare våga utforska sig själv och inte ta för givet att likhet bygger broar.

London är hårt, kapitalismen styr och ställer med en järn hand, och trots en bostadspolitik (som nu kanske håller på att ändras) som erbjuder en mer blandad statsbild där mer utsatta områden, ibland bara ett hus, ligger bredvid ”finare” områden, så styr pengar och status. Fattigdomen här känns mer utsatt än i Sverige och levnads villkoren kan ibland vara extrema. Det engelska klass systemet är väl etablerat och genomsyrar allt från skolsystem till arbetsmarknad som identitet och dialekt, dock kompliceras detta i London med så mycket invandring.

Att jobba inom offentlig sektor ser man hur en väldigt höger inriktad politik slår hårt mot utsatta med lite resurser till dom som behöver dom. Den politiska stämningen känns ofta hård och bidrag och stöd ses mer i ett negativt ljus än tvärtom.

Jämlikheten är lågt ner på listan och individualismen högt upp, dagis kostnad och föräldrar ledighet (läs mamma ledighet) gör att mammor ofta stannar hemma eller jobbar deltid, medans pappor blir fast i en arbetsmarknad som kräver långa dagar med så mycket konkurrens att det är omöjligt att omprioritera sin tid.

Men som sagt trots detta klimat så finns det ingen annanstans jag hellre vill bo, att mina barn ska växa upp i en stad där det finns möjligheter för alla där man möter folk från hela världen. Vill känna rörelsen och livet som pågår, vill ha möjlighet att dansa en torsdag till musiken av mitt val, vill behöva tänka till och tänka om i nya möten vill försöka bli en del av detta samehälla och hitta avenyer och idéer till förändring för mig och andra som lever här under gott och ont.

Jag älskar att det finns så många olika områden som ger olika känslor, stämningar och sanningar om London. Det finns ständigt att utforska och hitta nytt, att leva i London är att varje dag kan bli en semester dag, där man ger sig ut för att uppleva nytt.



London jag älskar dig, men snälla var snäll mot mig och ta hand om min naivitet och ödmjukhet jag är rädd om dom. 

tisdag 21 februari 2012

Ur Fas

Känns som jag har hamnat lite ur fas, trots att solen skiner ute så går jag hemma och drar. Känner mig lite vissen utan att kunna sätta fingret på det. Fasar över jobb som hänger över utan att fokusera på lösningen, typ jobba lite hemma.

Noah har också hamnat ur fas (coincident?) och tar förevigt på sig att somna, för att göra en kort historia lång... Noah har aldrig varit den som sovit bra, ammades tills sömns och många gånger varje natt tills han var nästan ett år. Sover mer i våran säng än sin egen, men det har vi inget emot. Noah kan inte somna själv, utan vi ligger bredvid och myser tills ögonen slocknar, igen vi är fine med det (jag mer än Martin må erkännas) och har kommit överens om att någon sov träning är inte riktigt våran grej. Normalt sätt tar det nu för tiden ungefär 30 min till en timma för Noah att somna, vi börjar vid 7.30 pm. Men som sagt denna nya fas... det tar snarare en och en halv +, och det tär på mig. Jag tror att dom flesta föräldrar kan känna igen sig i att dom där få kvälls timmarna man har är värdefulla. Nu hoppas jag att detta bara är en fas och att det snart återgår till vanlig ordning. Hatar att jag i sånna här situationer alltid tvekar på mig och mina val och värderingar, blir rädd att Noah får för lite sömn och att jag borde ha varit "hårdare", mer konsekvent, kunnigare. Men sen tänker jag att jag har nog försökt det mesta och att det bästa jag kommit på är att följa Noah's och våra stämningar, så brukar det snart lösa sig... Och i efterhand så har det ju hittills bara gått alldeles alldeles utmärkt. Dom svåra, jobbiga stunderna liksom försvinner ur minnet....

Så nu, nya tag, ny fas... Imorgon jobb och effektivtet.

fredag 10 februari 2012

Sjukstuga

Vi svettas och kräks omvartannat, jag har en tio kilo’s avtryck av ett huvud i halsgropen och sen mage på magen. Noah kräver hud mot hud tjugofyra timmar om dygnet när han är sjuk.  Jag blir slut, i kroppen, i huvudet. Lägga på en 39 grader feber på det och jag har hamnat i personlig kris. Martin var hemma för att ta hand om oss.

Jag har nu snor gråtigt åt att jag inte får gå till jobbet den här veckan och tänkt på allt jag inte hunnit göra. Oroat mig sönder och samman för att Noah bara sover och sover, och sover. Svurit över alla läkares råd som är så motstridiga. Men i morse börjarde vi äntligen vakna up ur våran dvala, som Noah firade med att ha stört disco i soffan till Syster Sol i morse.

Tänker på alla familjer som lever med sjukdom som en ständig del av livet och känner mig tacksam.  Tänker på alla familjer jag jobbar med, där mammorna (tyvärr nästan alltid mammorna) är ständiga fångar i vården av deras älskade barn i vått och torrt. Hur deras smärtor och värkar behandlas med höjda ögonbryn och ja ja det är stress, och visst, visst vi skriver ner det tar med det i bedömningen, men det är ju likadant för alla, lilla ”Alfie” kan få fritids en gång i veckan så kan du spendera kvalitets tid med din dotter och gå och handla.

Uppenbarligen bryter man ju själv ihop efter en vecka av lite feber trots att vi har möjlighet att Martin tar ledigt från sitt jobb, även om det tar av semestern. 

onsdag 1 februari 2012

Att blogga är modigt.


Jag känner pirr och spänning när jag ser att folk har läst vad jag skrivit. Känner press och växer lite. Just börjat skriva, eller alltid skrivit, men inte så här, för att folk ska läsa. Det känns stort och modigt. Att våga stå för något, för sig själv, våga visa det. Våga att våga vilja synas, det är svårt. Har alltid varit svårt för mig, är fortfarande svårt, jag är ingen centrum människa, men på barnkalasen vart jag alltid lite för högljud. Dagen efter låg jag och skämdes, vart jag så där mycket nu. En kul dans kväll när man liksom gick upp för mycket i känslan, svängde ut på stegen… oj tänk om dom tror att jag tror att jag kan dansa, oj, skammen.

Läser andra blogg tjejer, gillar självklarheten i att jag är här, jag står och tycker, jag är fin, ful, glad, ledsen men det är ok, det går att visa att dela.

Så ja, jag vill få vara modig och synas lite, men vill också dela. Vill våga vara ödmjuk inför det jag visar och tacksam till den som läser. Vill visa verkligheten , den valda, men ändå den sanna, inte skryt, inte undanflykter.