I am harlequin, uppfriskande kreativ och inspirerande. Fick mig att vilja spara långt hår och skriva dikter och göra vackra saker med min kamera.
http://youtu.be/oSC8vbls1v4
torsdag 27 september 2012
onsdag 19 september 2012
sen sist...
sen sist har jag hängt med min underbara bästis som var här på besök från sverige och vi gjorde sånt som bästisar gör bäst, utvärderade livet och pratade om framtiden, dansade bort natten, smidde planer och åt en massa god mat. Plus hängde med världens bästa Noah, som överöste auntie med kärlek och snor pussar, visade hur man även som en liten parvel kan skrika i över en halv timma om om man inte gillar att vakna.
Vänner är nog lite av det finaste livet har att bjuda på och note to self är att se till att vårda dom man har och skicka små kärleks ord då och då. För livet är så mycket större än tvåsamhetens borg.... jag är ett flock djur.
PS jag vet att jag sär skriver för mycket, men jag tycker att det är ok.
Vänner är nog lite av det finaste livet har att bjuda på och note to self är att se till att vårda dom man har och skicka små kärleks ord då och då. För livet är så mycket större än tvåsamhetens borg.... jag är ett flock djur.
PS jag vet att jag sär skriver för mycket, men jag tycker att det är ok.
måndag 10 september 2012
lekparks politik
Att hänga på lekparker, vilket är något jag gör en hel massa, är lite som att vara ett barn igen. Man börjar prata med någon som gungar (sitt barn) bredvid, man skrattar med en främling över välta sandslott och stannar lite längre vid ruschelkanan om man ser någon man "vill leka med". Men man saknar barnens språk, deras lekar, deras "ska vi leka?".
London's kulturella språk handlar ofta om att försöka hitta var i klass hierarkin man hör hemma. På samma sätt som man i Nigeria frågar om hur mår din mamma, pappa, syster, bror? i Sverige man inte kan undgå att nämna kylan, regnet, solen eller annat väder rörande. Så i London kan man knappt ha en konversation utan att det luskas lite, om var bor du? (det säger mycket om hur man har det ställt var man bor) vad jobbar du med? där en medelklassens mamma som inte jobbar för hon är hemma med barn snabbt lyckas lirka in någon kommentar om var hennes man jobbar.
Jag ogillar denna konversation men dras så lätt in i den, och skäms att erkänna att det känns relevant. Funderat lite runt det här och tror att i och med att i London bor folk från hela världen och att därför har vi svårare att läsa av varandras kläder, uttryck etc, plus att bostads politiken gör att vi alla delar lekparker, så visar detta vårat behov av att kategorisera av att bedöma, av att jämföra.
I en lekpark i Aspudden (söder om söder Stockholm) så kan man nästan vara säker på att den som står vid gungan bredvid jobbar antingen med något relativt kreativt eller inom offentlig sektor, har universitets utbildning, lever i en lägenhet med två eller tre sovrum, med två eller tre barn och skulle gärna vilja ha ett rum till, men trivs så bra. Alla möbler är mindre än 10 år gamla, om man inte är inrednings intresserad och letar gamla fynd, barnen har mer än nog med leksaker som organiseras i ikea lådor. Man har troligtvis inte bil, men om man behöver kan man låna mamma och pappa's volvo/audi/saab.... Större delen är födda i Sverige med föräldrar som är födda i Sverige, och är man inte det så har man troligtvis barn med någon vars föräldrar är födda i Sverige. Man kan nog till och med gissa att ingen röstar höger om sossarna och om de som gör kan man urskilja på kläderna så det är bara att undvika.
Förlåt mina generaliseringar, men detta är mina kvälls funderingar på politiken som sker medans barnen leker, i båda världarna bygger vi klass skillnader och förstärker våran status.
London's kulturella språk handlar ofta om att försöka hitta var i klass hierarkin man hör hemma. På samma sätt som man i Nigeria frågar om hur mår din mamma, pappa, syster, bror? i Sverige man inte kan undgå att nämna kylan, regnet, solen eller annat väder rörande. Så i London kan man knappt ha en konversation utan att det luskas lite, om var bor du? (det säger mycket om hur man har det ställt var man bor) vad jobbar du med? där en medelklassens mamma som inte jobbar för hon är hemma med barn snabbt lyckas lirka in någon kommentar om var hennes man jobbar.
Jag ogillar denna konversation men dras så lätt in i den, och skäms att erkänna att det känns relevant. Funderat lite runt det här och tror att i och med att i London bor folk från hela världen och att därför har vi svårare att läsa av varandras kläder, uttryck etc, plus att bostads politiken gör att vi alla delar lekparker, så visar detta vårat behov av att kategorisera av att bedöma, av att jämföra.
I en lekpark i Aspudden (söder om söder Stockholm) så kan man nästan vara säker på att den som står vid gungan bredvid jobbar antingen med något relativt kreativt eller inom offentlig sektor, har universitets utbildning, lever i en lägenhet med två eller tre sovrum, med två eller tre barn och skulle gärna vilja ha ett rum till, men trivs så bra. Alla möbler är mindre än 10 år gamla, om man inte är inrednings intresserad och letar gamla fynd, barnen har mer än nog med leksaker som organiseras i ikea lådor. Man har troligtvis inte bil, men om man behöver kan man låna mamma och pappa's volvo/audi/saab.... Större delen är födda i Sverige med föräldrar som är födda i Sverige, och är man inte det så har man troligtvis barn med någon vars föräldrar är födda i Sverige. Man kan nog till och med gissa att ingen röstar höger om sossarna och om de som gör kan man urskilja på kläderna så det är bara att undvika.
Förlåt mina generaliseringar, men detta är mina kvälls funderingar på politiken som sker medans barnen leker, i båda världarna bygger vi klass skillnader och förstärker våran status.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)