Detta med syskon

Jag var barnvakt till en kompis barn idag en 1 åring och en 4 åring, så jag med 3 barn på en öppen förskola med olika rum av kul och bus. Jag sprang mellan rummen med en knodd på höften, en annan i handen, trugade med sweets, blandade ihop svenskan och engelskan och kände mig helt slut efter en och en halv timma (när mamman återvände). Vet inte hur många gånger jag fick små panik när jag trodde att jag tappat bort någon på en och en halv timma… hur skulle jag klara ett liv med flera att hålla uppsikt på, dela min tid med?

Noah är nu två och ett halvt och så ofta vi får frågan om när syskon kommer. Och jo, ja, vi vill ha fler barn, om du/det som styr så vill, inshalla. Men svårt att tänka hur man planerar sånt, Noah dök upp i våra liv som en gåva. Jag vet att det är en klyscha men har svårt att se hur jag skulle kunna älska någon så som jag älskar Noah? Noah är så det mest underbara som finns och vi funkar så bra ihop, hur skulle vi se ut med helt ny människa att ta hänsyn till på samma sätt som vi tar hänsyn till Noah och mig och Martin. Så klart vet jag att det går och det blir bättre än bra.

Jag tror på syskon relationer, alltså barn man växer upp med och som en måste ta hänsyn till och som en lär känna på det där nära vardagliga sättet. Jag vill att Noah ska få ta del av det, men jag tror att ålders skillnad är lite sak samma.