Detta med syskon

Jag var barnvakt till en kompis barn idag en 1 åring och en 4 åring, så jag med 3 barn på en öppen förskola med olika rum av kul och bus. Jag sprang mellan rummen med en knodd på höften, en annan i handen, trugade med sweets, blandade ihop svenskan och engelskan och kände mig helt slut efter en och en halv timma (när mamman återvände). Vet inte hur många gånger jag fick små panik när jag trodde att jag tappat bort någon på en och en halv timma… hur skulle jag klara ett liv med flera att hålla uppsikt på, dela min tid med?

Noah är nu två och ett halvt och så ofta vi får frågan om när syskon kommer. Och jo, ja, vi vill ha fler barn, om du/det som styr så vill, inshalla. Men svårt att tänka hur man planerar sånt, Noah dök upp i våra liv som en gåva. Jag vet att det är en klyscha men har svårt att se hur jag skulle kunna älska någon så som jag älskar Noah? Noah är så det mest underbara som finns och vi funkar så bra ihop, hur skulle vi se ut med helt ny människa att ta hänsyn till på samma sätt som vi tar hänsyn till Noah och mig och Martin. Så klart vet jag att det går och det blir bättre än bra.

Jag tror på syskon relationer, alltså barn man växer upp med och som en måste ta hänsyn till och som en lär känna på det där nära vardagliga sättet. Jag vill att Noah ska få ta del av det, men jag tror att ålders skillnad är lite sak samma. 

Veckan som gått....

Jag har åkt tunnelbana, provat nya frisyrer, Noah var ett bi på dagis, lite vardag och curry och dans med kompisarna från jobbet.

Vi är barn av vår tid. Är du rädd för ditt eget barn, lilla mamma?

Läste just ett blogg inlägg hos Sofia Capel, som handlar om att hon blev tillsagd av en mamma på ett barnkalas när hon hade hjälpt dennes 3 åriga dotter att kissa, mamman som inte känner Sofia kände att hon inte skulle ha tagit sig friheten och vart antagligen orolig över Sofias anledning till att göra detta.

Utan att ta upp pedofili och genus eller om man kan eller inte kan förstå mammans oro (visst går det att förstå mamman, och det finns många kvinnliga pedofiler).  Så tycker jag att det väckte en viktig fråga om barn uppfostran och hur vi ser på detta. Jag precis som Sofia (som by the way jag inte känner) tycker att det känns väldigt naturligt att om det inte finns föräldrar runt omkring ta ansvar för andra barn, om det så är att hjälpa dom upp i en gunga, säga ifrån om dom gör något fel eller bara sitta och snacka lite. Jag vill gärna att andra vuxna ska behandla Noah likadant, självklart finns det gränser i när och hur man säger till andra barn och alla familjer har ju inte samma regler. Jag har också lärt mig av erfarenhet att på en lekplats alltid fråga föräldrar innan jag hjälper barn. Men på det stora hela så tycker jag att barn ska lära sig att lyssna på och lita på vuxna i sin närhet.

Jag tror att för att skapa ett samhälle där människor känner tillhörighet och samhörighet är det viktigt att vi kan lite på vuxna att ta ansvar för barn (självklart inte ta bort föräldrars ansvar eller ge sina barn till främlingar, jag jobbar som socialarbetare, jag vet att alla vuxna inte borde ta ansvar för barn). Men att visa barn att det finns regler och normer (!?) som vi alla följer men också att vi vill varandra väl och hjälper varandra.

Jag umgås i lite olika mamma grupper (ja jag vet, jag sa mamma, för att i London är det bara mammor) och jag gillar när vi känner oss trygga i att trösta, mata, säga ifrån till varandras barn, jag tror att det är det naturliga sättet att vara. Ge barn den urgamla mytomspunna by känslan. Tror också att det är i dessa samhang, bland familj och vänner som barn lär sig att det är ok att lita på andra vuxna vilket leder till att barn kan skapa sig nära relationer till vuxna utanför familjen, vilket jag tror ger en stor trygghet för resten av livet och en rikedom om hur olika familjer/ människor kan vara olika men lika bra. 

P.S rubriken från Barn av vår tid, Björn Afzelius, word på Björn Afzelius varje gång. 

Veckan som gått...

Martin och jag har var lediga i veckan för att packa, men släntrade mest runt i ett höstigt Ldn. Visst packade vi lite också, hittade 90 talets guldklimpar, som wu-tang shortsen. Och som alla andra tittade jag på Torka aldrig tårar utan handskar, och jag tyckte att den berörde.

Mitt liv som barn - En film om barn i socialt utanförskap i Sverige.

Väldigt stark film som berör. Det fanns en klar kritik mot myndigheter och hur dom bemöter barn som far illa, mycket tänkvärt. Som social arbetare väckte Lilly's historia många tankar, och jag har mött barn som har en väldigt liknande historia, hur kan vi/jag göra så att detta inte ska ske. Hur kan jag som socialarbetare och del i systemet gör en verklig skillnad för barn och familjer? Jag jobbar ju i London, men systemet är väldigt liknande och resurserna känns ännu mindre. Jag möter inga eller i alla fall väldigt få socialarbetare som inte brinner för att barn ska få det bättre som inte gör vad dom kan för att bemöta och förstå.

Vi behöver alla se vårat gemensamma ansvar.

Tack till Madeleine som tipsa om denna här filmen på hennes blogg här.

Halva huset i lådor, halva jag halva du…..

Skulle kunna skriva en mycket arg text om hur det engelska systemet runt att köpa, sälja hus och hem inte fungerar och hur människor blir besvikna och övergivna mitt i sina drömmar om ett nytt liv. Men vem orkar, inte jag, har ingen ork kvar. Letar i stället andlighet, hopp, en vilja i att hitta drömmar som inte har ett skit att göra med var vi bor.

Övergivna i lådornas land, soppkassar med kläder i högar och vet inte om vi kommer eller var vi ska gå. Vilket äventyr hittar man i ett sådant hem? En minnes högtidsborg, kläder från tidigt 90-tal, ett litet sjukhusarmband som passade på en arm från någon som allt i allt vägde 2.5 kg, bilder från andra tider. Idag vart äventyret en 2 timmars paus i packning med att titta på Rush Hour, väldigt bra dålig film. Historisk i att båda huvud personerna är icke vita.  

Hitta fötterna

Har inte skrivit på bloggen på länge, har hundra undanflykter, väljer bort dom. Känner att bloggandet ofta blir tomt och att jag inte hittar rätt, inte hittar mig. Ifrågasätter varför jag bloggar, vad jag vill säga, vad jag inte vill säga. Lite tid att hitta fötterna...

Gillar att blogga för att man får känna sig för, ändra sig, göra misstag, göra om. Det är min plats, min lekstuga. 

Labrinth feat. Emeli Sande - Beneath Your Beautiful

wow, såg denna på X-Factor (dras lätt in med lördagar hemma i soffan). Men oj vilken vacker sång. Labrinth har en stor plats i mitt hjärta, mycket rätt med honom.

ett litet tips

I am harlequin, uppfriskande kreativ och inspirerande. Fick mig att vilja spara långt hår och skriva dikter och göra vackra saker med min kamera.

http://youtu.be/oSC8vbls1v4

sen sist...

sen sist har jag hängt med min underbara bästis som var här på besök från sverige och vi gjorde sånt som bästisar gör bäst, utvärderade livet och pratade om framtiden, dansade bort natten, smidde planer och åt en massa god mat. Plus hängde med världens bästa Noah, som överöste auntie med kärlek och snor pussar, visade hur man även som en liten parvel kan skrika i över en halv timma om om man inte gillar att vakna.

Vänner är nog lite av det finaste livet har att bjuda på och note to self är att se till att vårda dom man har och skicka små kärleks ord då och då. För livet är så mycket större än tvåsamhetens borg.... jag är ett flock djur.

PS jag vet att jag sär skriver för mycket, men jag tycker att det är ok.

lekparks politik

Att hänga på lekparker, vilket är något jag gör en hel massa, är lite som att vara ett barn igen. Man börjar prata med någon som gungar (sitt barn) bredvid, man skrattar med en främling över välta sandslott och stannar lite längre vid ruschelkanan om man ser någon man "vill leka med". Men man saknar barnens språk, deras lekar, deras "ska vi leka?".

London's kulturella språk handlar ofta om att försöka hitta var i klass hierarkin man hör hemma. På samma sätt som man i Nigeria frågar om hur mår din mamma, pappa, syster, bror? i Sverige man inte kan undgå att nämna kylan, regnet, solen eller annat väder rörande. Så i London kan man knappt ha en konversation utan att det luskas lite, om var bor du? (det säger mycket om hur man har det ställt var man bor) vad jobbar du med? där en medelklassens mamma som inte jobbar för hon är hemma med barn snabbt lyckas lirka in någon kommentar om var hennes man jobbar.

Jag ogillar denna konversation men dras så lätt in i den, och skäms att erkänna att det känns relevant. Funderat lite runt det här och tror att i och med att i London bor folk från hela världen och att därför har vi svårare att läsa av varandras kläder, uttryck etc, plus att bostads politiken gör att vi alla delar lekparker, så visar detta vårat behov av att kategorisera av att bedöma, av att jämföra.

I en lekpark i Aspudden (söder om söder Stockholm) så kan man nästan vara säker på att den som står vid gungan bredvid jobbar antingen med något relativt kreativt eller inom offentlig sektor, har universitets utbildning, lever i en lägenhet med två eller tre sovrum, med två eller tre barn och skulle gärna vilja ha ett rum till, men trivs så bra. Alla möbler är mindre än 10 år gamla, om man inte är inrednings intresserad och letar gamla fynd, barnen har mer än nog med leksaker som organiseras i ikea lådor. Man har troligtvis inte bil, men om man behöver kan man låna mamma och pappa's volvo/audi/saab.... Större delen är födda i Sverige med föräldrar som är födda i Sverige, och är man inte det så har man troligtvis barn med någon vars föräldrar är födda i Sverige. Man kan nog till och med gissa att ingen röstar höger om sossarna och om de som gör kan man urskilja på kläderna så det är bara att undvika.

Förlåt mina generaliseringar, men detta är mina kvälls funderingar på politiken som sker medans barnen leker, i båda världarna bygger vi klass skillnader och förstärker våran status.

rasism i sommar

fortsätter min genomgång av sommar pratarna och förtsätter att njuta. En liten reflektion är hur alla icke vita sommar pratare alla tar upp hur dom har upplevt hur det är att leva som icke vit i sverige. Tänker att det är tänkvärt. Ett het tips är Soran Ismail sommar prat.

imorgon är min måndag....

Det här med att jobba halv tid är the shit, jag stor gillar det. Onsdag är min första jobb dag, sen snurrar jobbet till hundra, och jag försöker ge allt. Vill så gärna var med i gänget, för det är så många trevliga tjejer som jag kämpar på att bli kompis med. Sen kommer helgen och helg är alltid helg, familje tid, tid att träffa vänner, tid att gå ut och dansa. och sen har jag två mellan dagar där jag och Noah hänger runt och träffar andra vänner och åker till tesco eller zoo eller vad vi nu känner för. Livet är fint. En tre stegs vecka tar bort 9-5 känslan och längta till helgen ångesten, och veckan känns jätte lång.

sommar

Älskar sommar pratarna, längtar varje år och man blir liksom aldrig besviken, människor som på prestation ska lämna ut sig själv på det sättet som dom vill. Njuter. Några av min höjdare i år (har inte lyssnat på alla ännu är Klara Zimmergren, Klara och Johanna Söderberg, Neneh Cherry, Daniel Sjölin, Jenny Jägerfeld, Daniel Espinosa, Rakel Chukri.

Systra Mi

Min älskade lilla syster har lämnat Ldn, för nu, för tredje gången, för nya äventyr. Hon kommer vara mycket saknad, hon har under det senaste året varit min kompis i vardagen, den där man kan sitta och slö titta på TV med, någon som dragit med mig ut på en massa kul dans, Noah's super moster som verkligen känner honom väl. Vi kan sitta och inte säga något bara vara nära, eller prata om allt och inget.

Min syster är super cool och stark och ödmjuk och vänlig, hon bubblar. Jag är stolt.

Ett långsamt hejdå....

Det är dags nu, dags att säga hejdå, eller i alla fall ta en paus. Vi har länge haft ett stormigt förhållande och en väldig blandad samling minnen, starka, lite mer dimmiga, skratt, kärlek, tårar, ångest. Ofta har jag behövt ta avstånd, men alltid blivit lockad tillbaka. Tänkt att bara lite, nu när jag mår bra, då kan vi ju bli bästisar igen, du kan få förgylla min vardag men framför allt min fest.

Men en lördag för några veckor sen, så vaknar jag med ågren över axeln, gråten i halsen och helt utan ork att ta tag i dagen framför mig. Och så beslutet att nu, nu är det över, Jag Ska Inte Dricka mer Alkohol, bums. Jag njuter inte som jag brukade, jag mår bara värre och värre. Och jag vill inte behöva, vill inte känns pressen, bara en till så kanske den här kvällen livar upp lite. Jag livar upp, Jag dansar helst nykter.

Day Trip Brighton

I lördags åkte jag, Martin, min syster och Noah till Brighton. Det var kalas kul.

hår eller inte?

Nu när sommaren är här så är det dags att bestämma om jag ska raka benen eller inte. Liksom ingen grej, fast sanning är att oavsett val så skäms jag. Och det där med en tjej som sitter och skäms över hur hon ska göra med sitt kroppshår är väldigt skämmigt.

Ingen grej, att ha lite hår på benen, så som man är född. Väx upp människa och ha lite ideal. Kvinnor är födda med hår.... ja argumenten är ju inte svåra att hitta. Och visst kan det vara sexigt med håriga ben... men inte på mig... och jag vet att många tycker att det är äckligt och inte sker revolution av lite ben hår, väx upp allt du gör behöver inte vara ett statement. 

Ingen grej, det är väl bara att raka av det där håret om du nu inte gillar det. Trivs du så, vem bryr sig? Jag, jag bryr mig ju faktiskt, vill inte att tjejer ska behöva skämmas över lite hår och lev som du lär etc. 

oops...

Har visst glömt att blogga på ett tag, samtidigt som jag glömt att jag ville framåt och lära nytt. Mest stått och trampat här i några veckor, tittat på dåliga filmer, gråtit en skvätt till Bridesmaids (tror att filmer som rör mig till tårar måste ligga utanför kategorin dåliga, hur dåliga dom än är). Fast ibland rör sig livet fast man mest står och trampar, jobbet är spännande och fast jag inte hinner med där så väldigt utmanande. Noah har nästan börjat somna själv, vissa kvällar så somnas det helt ensamt andra så måste man in och kramas, ligga en stund men det är ändå ett väldigt spännande skede.

Men känns som jag har berört det där förut när livet rullar fast man inte är riktigt med, och även om man kanske behöver en livs paus, så känns det som om en förändring vore dags.

Bröllop

Jag har lite flagor av rött nagellack på min fingrar.... Varje gång jag tittar ner på mina fingrar minns jag en magisk kväll när Sanna gifte sig med Albin. Det var så vackert, kul och så där att självklart som kärlek ska vara. Fast bröllop kan vara en konstig hyllning till det som är ett liv två människor lever ihop så är det alltid ett lika stort privilegie att få vara med att smaska i kärleks historia, barndom och relationer.

Tack för en underbar kväll!