Hemma dag

Hänger hemma, ute regnar det. Städar och fixar. Noah klättrar en hel massa i trappen och vi båda njuter av lite lugn och ro.

Gillar dagar som dessa där man kan bara kramas en massa och lyssna på fin musik, just nu Sonja Åkesson samlingen, favorit dikten är Åkej.

Åkej.
Jag är misslyckad.
Åkej.
Jag klarar inte opp det här.
Åkej.
Jag har en annan rytm.
Åkej.Åkej.

Museum of Childhood.

Idag åkte jag och Noah och träffa min syster på Museum Of Childhood, helt klart ett het tips, passar barn i alla åldrar. Det ligger i östra Ldn, stadsdelen där alkisarna och hipsters spatserar bredvid varandra.

På museumet kan man titta på gamla leksaker, många minnen kommer flygande, sånna minnen som mer känns, smakar och luktar. 

Självklart finns det tillfällen för lek och fika. 

Som med dom flesta museum i London är det gratis inträde, enda negativa var att Cambridge Heat (tåg stationen jag åkte till) har två långa trappor och ingen hiss eller rulltrappa, desutom inte så befolkad så det blev att bära vagn. 

 se länk till museum of Child hood http://www.vam.ac.uk/moc/

Effektivitet eftersökes

Fredags, sitter på jobbet och har planer på att vad dagen ska ge, vid fyra innan jag springer ut för att träffa en familj (som visar sig inte vara hemma) börjar paniken picka, har inte hunnit ens hälften av hälften.

En lång vecka och har inte hunnit blogga en enda gång. Känner hur livet bara försvinner medans man antingen tittar på TV eller oroar sig för vad man inte hinner.

Jag vill ha, och ser till att ha, en massa tid där man tillåts att bara vara i nuet och sjunga imse vimse spindel 20 gånger i rad, eller bygga lego, eller tar en lång lunch från jobbet och läser lite och tittar på folk. Men önskar att jag lyckades planera in lite mer effektiv tid att fixa och dona. Vi brukade inte ha TV, tror att det måste bli lite av ett nylöfte, att låtsas att TVn inte finns. Kollar inte på TV när Noah är vaken, förutom en och annan "In the Night Garden" när jag måste ha en halv timma ostörd tid.

Dansar helst nykter.

Igår var det dans, dans, dans. Eskimo dance hade nästan hela grime scenen på samma plats, läs bara Wiley / Skepta / JME / Jammer / P Money / Ghetts / Little Dee / Flirta D / Scratchy / Slix / Roachee / Marger / Lil Nasty / Kozzie / Manga / OG'z / Boy Better Know / Slimzee / Logan Sama / Cheeky / Hatcha / Spyro / JJ / Aliens / Roll deep. Och jag var i sjunde himlen. 


Det var, så vitt jag vet inget bråk, och alla var där för att dansa. Var där med syster och Martin, som både gillar dans och grime, så det var dans golvet som gällde hela kvällen och jag insåg hur mycket jag saknar sånna kvällar, en energi som kommer infrån ut och man lever i musiken. 


Tror att det blir fler sånna kvällar, nu när Noah trivs så bra hos sina farmödrar. 


http://youtu.be/9_xMxgAJ-2s

En Svart Docka

En fin docka fick följa med oss hem från Ikea idag.

Jag tycker att det är viktigt att leksaker, böcker och filmer för Noah visar lite olika ansikten, och jag hoppas att jag skulle tycka att det var lika viktigt även om Noah's pappa inte var svart. Tyvärr så tycker jag att det är svårt att hitta bra böcker och filmer som har en positiv bild av icke vita människor. Vill ha berättelser utan fördomar och där svarta karaktärer inte blir exotiska. Då är det ju toppen med dockor och leksaker som man kan berätta sina egna berättelser om. 

Dagis Tankar

Noah har börjat dagis… jag tyckte att jag hade förberett mig mentalt, men det visade sig vara fel. Så länge som jag vet att han är glad, så tycker jag att det är jätte kul, njuter av lite egen tid (som mest går åt att städa huset), men eftersom jag ringer lie då och då så vet jag att han har sina upp och ner (svengelska tillåtet här på egna världar) som han även har hemma, men oj vad svårt det känns att inte vara där och hjälpa honom igenom dom.

De senaste dagarna har han gråtit när jag lämnat, och jag vet att han slutar strax efter att jag gått, men aj aj vad det gör ont någonstans i hjort trakten. När jag sitter i bilen utanför och gråter tänker jag att det är nu jag borde lära mig något om livet. Tankarna går såklart åt tankarna om detta är rätt, vems behov är det som styr och hur kommer detta att påverka Noah? Våran relation? Kommer hem och googlar när det är rätt tid att lämna barn på dagis, möts av blandade åsikter, kommentarer som ”man skaffar inte barn för att lämna bort dem”, ”små barn har inga egna behov av dagis, det dom behöver är att knyta an till en person” sticker ut och hamnar någonstans i samvetes regionen. Det finns även andra åsikter, om att barn mår bra av att ha ett socialt nätvärk utan föräldrar och att innan barn är 1 ½ så är det lättare för dom att skolas in. Jag känner hur jag knappt vågar tänka för långt i banorna och hindrar mig själv att gräva djupt i känslor och tankar och teorier och åsikter etc, så står liksom lite still och trampar i att jag bara tycker att det är jobbigt och gråter i bilen.

Noah är 15 månader och ska gå halv tid på dagis, jag ska börja jobba. I England får man (om man har tur) ett års mamma ledigt och jag har lyckats dra ut det med att använda min semester. Pappor får inget ledigt (dumt, arg, men bara att gilla läget). Dagis är jätte dyrt, så i stort sett jobbar jag för att betala Noahs dagis. Så valet är egentligen inte ekonomiskt. Jag har alltid sagt att jag ska fortsätta jobba, känner att det skulle vara väldigt svårt för mig att vara en hemma mamma, som att jag skulle svika någon feministiskt ideal som jag håller högt, nästan lite undermedvetet. Vet många svenska mammor här som kämpar med samma känsla. Så systemet har fångat in mig i en kvinno fälla, jag har valt ett jobb (typiskt kvinnligt jobb) där jag inte tjänar så bra, dagis är så dyrt att jag inte tjänar på att arbeta. Som sagt jag har trots det valt att fortsätta jobba, om än halv tid, men igen känner att jag borde våga grotta in mig mer i mina tankar, känslor där min identitet är så starkt sammankopplat med mitt jobb, min självständighet (även om det bara är en upplevd sådan).

Dels så har vi alltid tänkt att det är bra för Noah att gå på dagis, och få lite av den strukturen, igen typsikt svenskt, alla barn går på dagis, det är bra. Och jag tror att Noah kommer att tycka att det är jätte kul, men han skulle ha jätte kul med mig också. Känner också att många idéer jag hade innan jag fick barn (då jag bestämde att jag skulle gå tillbaka till jobbet) har ändrats mycket, och det sätt jag valt att vara förälder har varit väldigt fokuserat på närhet och Noah har vant sig vid att mamma finns där att erbjuda trygghet och närhet när saker känns svårt. Nu ändras detta fort och han måste hitta nya personer att få denna närhet från och jag antar att det är en del av att växa upp, men orolig att jag introducerar detta för tidigt.

Många frågor och tankar som får hänga tomt och vänta på svar… väldigt osammanhängande resonemang, men det är så mina tankar går just nu. Tror att det kommer bli bra, men tycker att man måste få våga yttra farhågor och oro.

Sluta amma.

Vi har kommit till en tid då och det börjar kännas (eller snarare tänkas) att det är dags att sluta amma. Våran amnings saga är en fin saga, (med lite skakig början) men har sedan varit en jätte mysig stund för både mig och Noah. Noah som inte velat ha napp, gosse filt, djur eller något annat för den delen, vägrat ta flaska och är inte så jätte förtjust att äta mat har älskat att amma, det har varit både trygghet, tröst och gott i gott gott. Jag har aldrig känt att jag tycker att han har tagit över mina bröst eller mitt liv med amningen.  I England är det ganska ovanligt att amma, särskilt under en längre tid, och offentlig amning är ännu ovanligare (känner många mammor som går in på toaletten när dom ammar) så känner att det har varit ett bra val att öppet visa att det är ok att amma och jag har fått många positiva kommentarer av folk på gatan.

 

Och det är svårt att säga att någon av oss är helt redo att sluta amma, men samtidigt vet jag inte om vi någonsin kommer att bli det, och jag känner att Noah kommer att klara det bra. Måste erkänna att jag känner lite påtryckningar från omvärlden, och framför allt från Martin (som ju trots allt är Noahs pappa och har rätt till att ha en röst i det här) om att det är dags, många ord om att Noah börjar bli ett barn och ingen bäbis längre.  Jag är alltså övertygad och på så sätt redo, tror att det kan bli bra och vet att det inte egentligen är något slut utan bara en annan fortsättning på samma resa, där vi ger Noah trygghet och försöker möta hans behov på bästa sätt och ger en massa massa närhet.

Det har varit en längre tid, som vi sakta har minskat amningen. Nattamningen fick ett abrupt slut som Noah tolererade så mycket bättre än jag hade trott, bestämde mig en dag och så slutade jag punkt (Noah var cirka 10 månader) anledningen var att han vaknade mest hela tiden och ville amma hela natten lång, vilket ledde till att vi alla var alldeles för trötta. Den senaste veckan har vi bara ammat innan läggdags och det har funkat jätte bra, Noah har kanske varit lite mer ledsen dagstid, men samtidigt är det tandsprickning på gång, så det kan bero lika mycket på det.

Amningen har varit en del av att jag inte har lämnat Noah så mycket och även om det inte har känts som en uppoffring, så känner att jag är redo att hitta lite mer tid till mig där jag kan lämna Noah med sin pappa eller farmor.

Utmaning för Noah kommer bli att vi måste hitta ett annat sätt till tröst och mys, han är en mycket aktiv liten krabat som i amningen kunnat hitta lugn och ro. Känner att eftersom dagis börjar närma sig (om vi nu hittar ett) så tror jag att det är bra att han inte förlitar sig på amning som hjälpmedel i svåra situationer.

Så som sagt jag har mina argument och är övertygad att det är rätt tid för oss nu, men vill ändå säga att hur tydligt det känns att amma ”äldre” barn inte riktigt tillhör normen. Till och med min pappa säger lite i förbi farten att det är dags för Noah att sluta amma, mest så där för att. Kände ofta att jag fick ursäkta mitt val att amma så länge som jag gjorde (och då är Noah bara ett år) och att många hinta att jag hade behov av att hålla Noah så beroende av mig som möjligt, och att det var för min skull jag fortsatte amma. Noah är och kommer under en längre tid att vara beroende av mig och det är inget fel i det eller har något med amning att göra.

Ja visst, jag har tyckt att det är jätte mysigt att amma och det har säkert lett till att Noah också har tyckt att det är jätte mysigt. Det känns lite känslosamt att vi nu har ammat sista gången i Noahs liv. Men nu fortsätter vårat äventyr i nya banor.