Veckan som gått....

Jag har åkt tunnelbana, provat nya frisyrer, Noah var ett bi på dagis, lite vardag och curry och dans med kompisarna från jobbet.

Vi är barn av vår tid. Är du rädd för ditt eget barn, lilla mamma?

Läste just ett blogg inlägg hos Sofia Capel, som handlar om att hon blev tillsagd av en mamma på ett barnkalas när hon hade hjälpt dennes 3 åriga dotter att kissa, mamman som inte känner Sofia kände att hon inte skulle ha tagit sig friheten och vart antagligen orolig över Sofias anledning till att göra detta.

Utan att ta upp pedofili och genus eller om man kan eller inte kan förstå mammans oro (visst går det att förstå mamman, och det finns många kvinnliga pedofiler).  Så tycker jag att det väckte en viktig fråga om barn uppfostran och hur vi ser på detta. Jag precis som Sofia (som by the way jag inte känner) tycker att det känns väldigt naturligt att om det inte finns föräldrar runt omkring ta ansvar för andra barn, om det så är att hjälpa dom upp i en gunga, säga ifrån om dom gör något fel eller bara sitta och snacka lite. Jag vill gärna att andra vuxna ska behandla Noah likadant, självklart finns det gränser i när och hur man säger till andra barn och alla familjer har ju inte samma regler. Jag har också lärt mig av erfarenhet att på en lekplats alltid fråga föräldrar innan jag hjälper barn. Men på det stora hela så tycker jag att barn ska lära sig att lyssna på och lita på vuxna i sin närhet.

Jag tror att för att skapa ett samhälle där människor känner tillhörighet och samhörighet är det viktigt att vi kan lite på vuxna att ta ansvar för barn (självklart inte ta bort föräldrars ansvar eller ge sina barn till främlingar, jag jobbar som socialarbetare, jag vet att alla vuxna inte borde ta ansvar för barn). Men att visa barn att det finns regler och normer (!?) som vi alla följer men också att vi vill varandra väl och hjälper varandra.

Jag umgås i lite olika mamma grupper (ja jag vet, jag sa mamma, för att i London är det bara mammor) och jag gillar när vi känner oss trygga i att trösta, mata, säga ifrån till varandras barn, jag tror att det är det naturliga sättet att vara. Ge barn den urgamla mytomspunna by känslan. Tror också att det är i dessa samhang, bland familj och vänner som barn lär sig att det är ok att lita på andra vuxna vilket leder till att barn kan skapa sig nära relationer till vuxna utanför familjen, vilket jag tror ger en stor trygghet för resten av livet och en rikedom om hur olika familjer/ människor kan vara olika men lika bra. 

P.S rubriken från Barn av vår tid, Björn Afzelius, word på Björn Afzelius varje gång. 

Veckan som gått...

Martin och jag har var lediga i veckan för att packa, men släntrade mest runt i ett höstigt Ldn. Visst packade vi lite också, hittade 90 talets guldklimpar, som wu-tang shortsen. Och som alla andra tittade jag på Torka aldrig tårar utan handskar, och jag tyckte att den berörde.

Mitt liv som barn - En film om barn i socialt utanförskap i Sverige.

Väldigt stark film som berör. Det fanns en klar kritik mot myndigheter och hur dom bemöter barn som far illa, mycket tänkvärt. Som social arbetare väckte Lilly's historia många tankar, och jag har mött barn som har en väldigt liknande historia, hur kan vi/jag göra så att detta inte ska ske. Hur kan jag som socialarbetare och del i systemet gör en verklig skillnad för barn och familjer? Jag jobbar ju i London, men systemet är väldigt liknande och resurserna känns ännu mindre. Jag möter inga eller i alla fall väldigt få socialarbetare som inte brinner för att barn ska få det bättre som inte gör vad dom kan för att bemöta och förstå.

Vi behöver alla se vårat gemensamma ansvar.

Tack till Madeleine som tipsa om denna här filmen på hennes blogg här.

Halva huset i lådor, halva jag halva du…..

Skulle kunna skriva en mycket arg text om hur det engelska systemet runt att köpa, sälja hus och hem inte fungerar och hur människor blir besvikna och övergivna mitt i sina drömmar om ett nytt liv. Men vem orkar, inte jag, har ingen ork kvar. Letar i stället andlighet, hopp, en vilja i att hitta drömmar som inte har ett skit att göra med var vi bor.

Övergivna i lådornas land, soppkassar med kläder i högar och vet inte om vi kommer eller var vi ska gå. Vilket äventyr hittar man i ett sådant hem? En minnes högtidsborg, kläder från tidigt 90-tal, ett litet sjukhusarmband som passade på en arm från någon som allt i allt vägde 2.5 kg, bilder från andra tider. Idag vart äventyret en 2 timmars paus i packning med att titta på Rush Hour, väldigt bra dålig film. Historisk i att båda huvud personerna är icke vita.  

Hitta fötterna

Har inte skrivit på bloggen på länge, har hundra undanflykter, väljer bort dom. Känner att bloggandet ofta blir tomt och att jag inte hittar rätt, inte hittar mig. Ifrågasätter varför jag bloggar, vad jag vill säga, vad jag inte vill säga. Lite tid att hitta fötterna...

Gillar att blogga för att man får känna sig för, ändra sig, göra misstag, göra om. Det är min plats, min lekstuga. 

Labrinth feat. Emeli Sande - Beneath Your Beautiful

wow, såg denna på X-Factor (dras lätt in med lördagar hemma i soffan). Men oj vilken vacker sång. Labrinth har en stor plats i mitt hjärta, mycket rätt med honom.