Kärleks revolt

Jag och min fina Martin lever nog utifrånsätt ett väldigt traditionellt liv, i heteronormativens mecka. Men vad bryr jag mig hur det ser ut utifrån, jag har alltid sett vårat förhållande som en tonårs revolt mot en vad tycker grannarna attityd. Vi är det bästa teamet jag vet just för att vi inte tycker samma som varandra för att vi har så olika grunder och livserfarenheter.

Tillsammans sen mina tonår, så har vi på många sätt växt ihop och utvecklats tillsammans, fast ofta åt olika håll. Vi har fått äran att vara med och förstå varandras resa in i någon sorts vuxenvärld, fast våran resa har inte varit densamma och inte lett till att våra åsikter, värderingar eller ens livsstil blivit varandras eller hittat en mellan väg.

Jag är stolt över att vi fortfarande måste diskutera och värdera våra livsval, att vad som är självklart för mig, blir en frågeställning i vardagen. Att vi kan lära av varandra och därför kan fortsätta växa.

Tror att det svåraste att lära mig har varit att vara öppen för att uppskatta andra sätt att göra vardagen, typ äta middag framför TV:n, åka ut och köra bil när man behöver prata istället för ljus och en kopp tea.

Jag vill inte säga att det alltid är enkelt, men jag har aldrig velat välja ett enkelt liv, igen något jag inte har gemensamt med Martin vars dröm är ett enkelt liv, konvention och villa, volvo….

Något jag uppskattar med vårat liv är att vi klara av att leva tillsammans, men fortfarande har väldigt självständiga liv, att vi inte alltid måste göra allt tillsammans. Detta gör att vi kan fortsätta att vara nyfikna på varandra, och lära mer om den andra.