Noah fyllde ett igår, och det känns som han funnits förevigt, samtidigt som jag minns den här dagen för ett år sen så väl. Jag har ett barn, jag har blivit mamma. Och vad händer sen? Hur känns det (bränns det), vem är jag, vem är du och vem är det där lilla pyret som kom och tog över så.
Frågor som lätt försvinner i vardagen, i blöjbytena, i trötta drömmar som avbryts av en tvätt korg som växer. Frågor som byts ut med, så vad kan han? Kryper han ännu? Äter han bra? Sover han hela natten? (det kommer mer om dom där frågorna någon annan dag när den något mer gnälliga lisa vill visa sitt fina ansikte)
Och upplevelsen att få barn är att det är stort och förändrar allt och man hamnar rakt upp och ner, så tar det ett tag innan man hinner hitta sina fötter igen (inte säker på om jag ännu har hittat dom) och jag kände att jag hade liksom samma fötter men min skosmak hade ändrats lite, när jag nu har tid att ta på mig några skor överhuvudtaget. Och oj vad det känns, i hela kroppen känns det, jag vill skriva om den där stora härliga kärleken som bara välde över mig. En helt överväldigande känsla som hormoner eller inga hormoner, lämnade mig gråtmild och skakig och rädd på samma gång. Den kärleken som är så långt ifrån ifrågasättande att man bara kan känna ödmjukhet inför livet, pyret och sig själv. Men en sån eller någon annan kärlek kan man kanske inte skriva om.
Ödmjukhet är ett ord och en känsla som jag försökt ha med mig genom den här upplevelsen, både inför mina känslor och inför hur jag bemöter Noah, och andra i min vardag.
Så vem är jag, börjar så smått smaka på ordet mamma, när jag pratar med Noah så använder jag det ofta. Men fortfarande svårt att liksom se mig som en mamma, hela tiden så tänker jag att det händer nog först när man … känner sig säker med sitt barn …. När man måste börja uppfostran… när man har fler barn….
Men jag då, jag ser det inte som om det finns en del av mig som är mamma och mitt ”gamla” jag kan komma fram någon galen kväll, utan nu är jag och allt vad det är någon som också har en ny liten kompanjon som hon är ansvarig för och självklart påverkar det mig och mina prioriteringar och idéer om livet etc. Jag tror också att få vara förälder har påverkat hur jag tänker och beter mig i andra relationer., något om den där ödmjukheten.
Och Noah min finaste lilla Noah, du har gjort mig så så glad.
