utopin sverige?

Idag hamnade jag i en konversation med min vän, i den gamla fällan, klaga på vår livssituationer att som kvinna ta mer ansvar för barn och hus, och våra respektive bristande insikt i vad och hur mycket vi gör. Jag vill bara skrika för att jag blir trött på situationen, trött på att jag sitter i situationen, trött på att jag klagar över situation, helt enkelt trött. Min vän är inte svensk och inte hennes man heller, men ser frågande på mig och säger att det måste vara svårare för mig eftersom jag har förklarat för henne om svensk jämlikhet. Och jag ställer mig undrande om och hur det ser ut i Sverige, pratar mammor om sin lott?

Jag vet att jag nog vant in mig i detta liv här och hur saker ser ut här. För jag får ofta frågan av svenska vänner hur jag (som feminist? som kvinna? som Lisa?) kan förklara hur jag nöjer mig med att jobba halv tid och vara beroende av min mans lön. Jag kan nämligen lätt förklara detta för mig själv, jag älskar att jobba halv tid, mycket av det bästa av båda världarna, jag och Martin tror att det är det bästa för Noah att få både dagis tid och föräldra tid, vi har inte råd att Martin jobbar halvtid. Men nej jag är inte dum, jag ser att det är min roll som kvinna som gör att det faller på min (lyckliga) lott att jobba halv tid, att jag valt ett kvinno yrke som ger sämre betalt, att jag lätt kan fall in i normen av mammor som stannar hemma.

Och situationen är långt i från perfekt, men åter igen undrar jag hur livet lever i Sverige och om jag målar upp en utopi med billiga dagis (vilket ju är sanning) och halv tids jobbande pappor med förstående arbetsplatser..... och hur pratar mammorna. Och jag tror mig till någon halvsanning om en halv utopi, där visst finns det billiga dagis platser och mer förståelse från arbetsplatser och mer villighet från pappor, men jag tror att mycket börda faller på kvinnor i hemmen. Och jag vet inte var lösningen ligger, någonstans mitt emellan billigt dagis, tvång på pappa ledighet och kvinno strejk i hus och hem. Det sista svårare att åstadkomma, för man blir så hem blind. Liksom jag lätt kan förklara för mig själv hur jag gärna jobbar halv tid, kan jag bortförklara att jag gör mer hemma för att jag jobbar halv tid, för att jag gillar det rent.... eller inte ens se vem som gör vad, livet liksom händer medans barnen tittar och lär....