Jag känner pirr och spänning när jag ser att folk har läst vad jag skrivit. Känner press och växer lite. Just börjat skriva, eller alltid skrivit, men inte så här, för att folk ska läsa. Det känns stort och modigt. Att våga stå för något, för sig själv, våga visa det. Våga att våga vilja synas, det är svårt. Har alltid varit svårt för mig, är fortfarande svårt, jag är ingen centrum människa, men på barnkalasen vart jag alltid lite för högljud. Dagen efter låg jag och skämdes, vart jag så där mycket nu. En kul dans kväll när man liksom gick upp för mycket i känslan, svängde ut på stegen… oj tänk om dom tror att jag tror att jag kan dansa, oj, skammen.
Läser andra blogg tjejer, gillar självklarheten i att jag är här, jag står och tycker, jag är fin, ful, glad, ledsen men det är ok, det går att visa att dela.
Så ja, jag vill få vara modig och synas lite, men vill också dela. Vill våga vara ödmjuk inför det jag visar och tacksam till den som läser. Vill visa verkligheten , den valda, men ändå den sanna, inte skryt, inte undanflykter.
Precis! Det är modigt att blogga!
SvaraRadera