Jag har en stor kärlek till min stad, och ja, jag vill kalla det Min stad fast jag bara bott här i 9 år, för det är staden jag har valt. Men en kärleksförklaring till London blir som den till ett förhållande där man älskar passionerat men där bergodal banorna går upp och ner fortare än man hänger med, det finns många men, dock inga om, det bara är, kärleken stor emot alla svårigheter. Det är ett förhållande som om man vågar satsa kan erbjuda allt, utmaningen, spänningen, tryggheten och en känsla av att höra hemma.
Mitt London finns både i vardagen men också i närheten till storstaden som myllrar och jäktar och erbjuder. Jag älskar vyerna, Big ben, London eye, ”the city” men också små gator av charm som i Hampstead, men mest blandning av gammat, nytt, slitet, lyxigt som går att hitta nästan över allt. Jag tror att jag vill kalla London levande, det liksom händer alltid något och man får en känsla av att livet pågår just här, det är inte alltid ett lätt liv (ett av de många men) men det pågår och folk kämpar och vill.
I mitt vardags London, som nu ofta är ute i förorten är det just där jag träffar människorna bakom London, en av sakerna som gör att London känns så mycket mitt, är att det är så lätt att passa in, jag kommer inte här ifrån, men vi är många som inte gör det. 30% av Londons befolkning är utlands födda. I detta finns självklart svårigheter, folk litar inte alltid på sina grannar, men möten händer och bygger nytt. Visst finns det här fördomar och rasism, men samtidigt finns närheten till att få uppleva, lära känna andra tankar, idéer, värderingar och för att ge en klische smaka på världens mat. När man bygger sina vänskaper med London som bakgrund är det inte lika enkelt att döma efter stil, klass, och värderingar, man måste liksom skala sig lite naknare våga utforska sig själv och inte ta för givet att likhet bygger broar.
London är hårt, kapitalismen styr och ställer med en järn hand, och trots en bostadspolitik (som nu kanske håller på att ändras) som erbjuder en mer blandad statsbild där mer utsatta områden, ibland bara ett hus, ligger bredvid ”finare” områden, så styr pengar och status. Fattigdomen här känns mer utsatt än i Sverige och levnads villkoren kan ibland vara extrema. Det engelska klass systemet är väl etablerat och genomsyrar allt från skolsystem till arbetsmarknad som identitet och dialekt, dock kompliceras detta i London med så mycket invandring.
Att jobba inom offentlig sektor ser man hur en väldigt höger inriktad politik slår hårt mot utsatta med lite resurser till dom som behöver dom. Den politiska stämningen känns ofta hård och bidrag och stöd ses mer i ett negativt ljus än tvärtom.
Jämlikheten är lågt ner på listan och individualismen högt upp, dagis kostnad och föräldrar ledighet (läs mamma ledighet) gör att mammor ofta stannar hemma eller jobbar deltid, medans pappor blir fast i en arbetsmarknad som kräver långa dagar med så mycket konkurrens att det är omöjligt att omprioritera sin tid.
Men som sagt trots detta klimat så finns det ingen annanstans jag hellre vill bo, att mina barn ska växa upp i en stad där det finns möjligheter för alla där man möter folk från hela världen. Vill känna rörelsen och livet som pågår, vill ha möjlighet att dansa en torsdag till musiken av mitt val, vill behöva tänka till och tänka om i nya möten vill försöka bli en del av detta samehälla och hitta avenyer och idéer till förändring för mig och andra som lever här under gott och ont.
Jag älskar att det finns så många olika områden som ger olika känslor, stämningar och sanningar om London. Det finns ständigt att utforska och hitta nytt, att leva i London är att varje dag kan bli en semester dag, där man ger sig ut för att uppleva nytt.
London jag älskar dig, men snälla var snäll mot mig och ta hand om min naivitet och ödmjukhet jag är rädd om dom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar