Noah har också hamnat ur fas (coincident?) och tar förevigt på sig att somna, för att göra en kort historia lång... Noah har aldrig varit den som sovit bra, ammades tills sömns och många gånger varje natt tills han var nästan ett år. Sover mer i våran säng än sin egen, men det har vi inget emot. Noah kan inte somna själv, utan vi ligger bredvid och myser tills ögonen slocknar, igen vi är fine med det (jag mer än Martin må erkännas) och har kommit överens om att någon sov träning är inte riktigt våran grej. Normalt sätt tar det nu för tiden ungefär 30 min till en timma för Noah att somna, vi börjar vid 7.30 pm. Men som sagt denna nya fas... det tar snarare en och en halv +, och det tär på mig. Jag tror att dom flesta föräldrar kan känna igen sig i att dom där få kvälls timmarna man har är värdefulla. Nu hoppas jag att detta bara är en fas och att det snart återgår till vanlig ordning. Hatar att jag i sånna här situationer alltid tvekar på mig och mina val och värderingar, blir rädd att Noah får för lite sömn och att jag borde ha varit "hårdare", mer konsekvent, kunnigare. Men sen tänker jag att jag har nog försökt det mesta och att det bästa jag kommit på är att följa Noah's och våra stämningar, så brukar det snart lösa sig... Och i efterhand så har det ju hittills bara gått alldeles alldeles utmärkt. Dom svåra, jobbiga stunderna liksom försvinner ur minnet....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar